18 timmar senare sitter jag och Linn fortfarande i en av sjukhusets många korridorer. linn hade somnat av alla tårar och , ja av att sitta i 18 timmar. Hon låg i mitt knä och andades hackigt. Jag såg ner på henne, så lik Isa, det var bara hårfärgen som var olik. Isa hade svart, Linn hade brunt.

Efter ytterligare en timme kom en sjuksköterska fram till oss. Jag reste mig upp med en fortfarande sovande Linn i famnen. Hon log beklagande och som alltid fruktade jag det värsta.
- H- hur är det med henne? stammade jag fram, inte långt ifrån gråten. Hon tog ett andetag och började berätta.
- Isabelle har andats in massvis med giftig rök . Hon ligger i koma just nu och det är bara 10 % chans att hon klarar sig. Sa hon . Jag slutade andas. 10 % chans? Det var ju inget! Då är det 90 % att hon dör.
- V - va? Hon kan överleva eller hur? Snälla säg att hon kommer överleva! H - hon har ju Linn! Hon har ju.. jag kunde inte fortsätta. Jag lutade mig mot väggen cog gled ner. Tårarna strömmade ner för mina kinder.
- Jag beklagar. Sa doktorn ännu en gång innan hon ledset gick vidare.

Isa, vad du än gör, lämna mig inte. Lämna inte Linn.

1 vecka senare¨

Det hade gått en hel vecka sedan branden. isa hade fortfarande inte vaknat. Efter branden den hade Linn fått flytta till Sverige, till Isas mamma och pappa. Hon ville att jag skulle följa med, men jag kunde knappt lämna Isas sjukhusrum i mer än 10 minuter. Jag hade praktiskt taget bott där, pratat med henne, hållit i hennes hand, kysst hennes kalla, bleka panna, sagt att jag älskar henne och att hon skulle vakna. Killarna var jätte oroliga, dom hade varit och hälsa på några gånger, men inget mer.

Det var en tisdag, exakt en vecka efter branden, när en läkare kom in i rummet. Han hade gråsprängthår, mustach och glasögon. han satte sig brevid mig på soffan och jag vred mig mot honom.
- Niall, vi har fått tillbaka några provsvar.. det ser inte bra ut. Suckade han. Det är såhär att.. ehm.. Isabelle var gravid för någon månad sen ekller hur? Frågade han istället. Jag nickade, hade för länge sedan tappat talförmågan.
- Jo, som jag sa, provsvaren säger att.. även om Isa vaknar, vilket det bara är 5 % chans på i nuläget, har hon bara högst en månad kvar att leva. Jag tappade hakan, varför? han måste ha sett frågan i mina ögon för han fortsatte.
- Isabelle har en sjukdom, kallad Armesog, som är en obotlig sjukdom. Den är mycket ovanlig men när den väl slår in, finns det inget att göra. Niall jag är ledsen att behöva säga detta, men Isabelle kommer dö, oavsett vad. Det smartaste nu är attdra ut pluggen. Han såg på mig medlidsamt och där gick min gräns.
- VAD FAN TROR DU ATT DU SÄGER?! SÄGER DU ATT DU VILL MÖRDA MIG FLICKVÄN?! HON KOMMERÖVERLEVA! skrek jag och ställde mig upp. med snabba steg var jag framme hoss Isa och spekte lite hår från hennes ansikte. Det vet jag att hon ska. viskade jag och kysste hennes kind.
- Jag vill bara förbereda dig för det värsta. Sa han innan han gick ut.

Tårarna rann,
- Snälla vakna älskling, låt mig se de bruna ögonen en gång till, låt mig höra din röst en gång till. Låt mig känna din berörning, inte bara din kalla, slappa hand, låt mig få ha dig nära mig. Jag har aldrig haft orden att säa det, men nu ber jag dig en sista gång, låt mig ha dig i mina armar en sista gång. Grät jag fram.

När inget hände suckade jag och la mig ner i soffan och slöt ögonen. Jag skulle aldrig lämnat henne hemma själv, allt är mitt fel.

---

Kort - förlåt! MEN TVÅ IDAG! HAR VÄRSTA SKRIVARLUSTEN!!!! ;D KANSKE KMR EN TILL VEM VET ? (;

Kommentera!